17 dec

2007 fick jag chansen att upptäcka flera olika städer; var och en med sina egenheter och dolda sidor att utforska efter att den första känslan av spänning lagt sig. Man kan aldrig veta i förväg vad man kommer att uppskatta hos en stad. Ofta visar det man först tänkt sig som stadens kärna och själ inte vara mycket mer än en fasad, som man fort tröttnar på.

Det bästa med Waterloo visade sig vara att promenera ensam i tysta nedsläckta villaområden tidiga sommarnätter, att lyssna på kammarmusik tillsammans med pensionärer och musikskolelever (flitigt antecknande), och att varje lördag besöka den lilla bokhandeln bredvid gelaterian. Där köpte jag bland annat en av Calvinos finaste böcker: Invisible Cities (Osynliga städer).

If you choose to believe me, good. Now I will tell how Octavia, the spider-web city, is made. There is a precipice between two steep mountains: the city is over the void, bound to the two crests with ropes and chains and catwalks. You walk on the little wooden ties, careful not to set your foot in the open spaces, or you cling to the hempen strands. Below there is nothing for hundreds and hundreds of feet: a few clouds glide past; farther down you can glimpse the chasm's bed.

This is the foundation of the city: a net which serves as passage and as support. All the rest, instead of rising up, is hung below: rope ladders, hammocks, houses made like sacks, clothes hangers, terraces like gondolas, skins of water, gas jets, spits, baskets on strings, dumb-waiters, showers, trapezes and rings for children's games, cable cars, chandeliers, pots with trailing plants.

Suspended over the abyss, the life of Octavia's inhabitants is less uncertain than in other cities. They know the net will last only so long.

(Thin Cities 5)

sharon redd - beat the street